Lysviks kyrka

Kolla alltid nyhetssidan innan du vandrar.

Kyrkan mitt i byn

Text: Jarl Eltenius

Från Värmländsk kultur nr 2, 2009

Hur det gick till när det kristna budskapet nådde Lysvik har vi ingen exakt kunskap om. Men av allt att döma har det 1220 funnits en kyrka. Församlingens ännu i dag brukade dopfunt är tillverkad på 1200-talet.

Det i äldre tider skogtåta och glesbefolkade Värmland hörde länge organisatoriskt till Västergötland, även i kyrkligt hänseende. Landskapslagarna innehöll bestämmelser också om kyrkan. I äldre Västgötalagen från omkring 1220 finns detaljerade föreskrifter om hur man skulle förfara vid byggande av kyrka, tillsättning av prästtjänst m.m. Där finns också en intressant uppgift om att Fryksdalen hade fyra kyrkor. Platserna anges inte närmare men av andra uppgifter och omständigheter kan man sluta sig till att de stod i Ö. Ämtervik, Sunne, lysvik och Fryksände.

Redan vid mitten av 1000-talet vigdes en biskop i Skara vid namn Adalvard. Han räknade in också Värmland i sitt biskopsdöme och upptog ett missionsarbete där. Enligt vissa källor ska han personligen ha gjort predikoresor till Värmland och fått god respons. För Värmlands kristnande spelade pilgrimsvandringarna en stor roll. Dessa pågick under hela medeltiden — då Sverige var katolskt - och hade som mål Olav den heliges grav i Nidaros (Trondheim).

Pilgrimerna följde dalgångarna och inrättade rastplatser, ibland med en enkel kyrka i anslutning. Ortsbefolkningen kom på det sättet att stifta bekantskap med den kristna åskådningen och dess uttryck i bön och gudstjänst.

Lysviks äldsta kristna historia

Hur det gick till när det kristna budskapet nådde Lysvik har vi ingen exakt kunskap om. Men av allt att döma har det 1220 funnits en kyrka. Dokument från äldre tider vet berätta att det var en träkyrka, som låg vid Lysa älv och byggdes om flera gånger så att den slutligen blev sexton alnar i fyrkant. Församlingens ännu i dag brukade dopfunt är tillverkad på 1200-talet. Det går inte att belägga att den ända från början varit i bruk i Lysviks församling men förefaller troligt. Ännu i en inventarieförteckning l739 finns upptaget ”ett gammalt mässingsrökelsekar". Sådana användes i katolsk tid varför den kan antas ha tillhört den medeltida kyrkan. Detsamma gäller en processionsfana av gammalt datum som också ska ha funnits kvar in på 1700—talet.

Hela Fryksdalen utgjorde ett pastorat med kyrkoherde i Sunne som var moderkyrka. De övriga var annex som denne också skulle betjäna, då dessa inte hade egna präster. Med tanke på de geografska avstånden och färdmedlen som stod till förfogande måste det ha varit en krävande uppgift!

Hur kan det kyrkliga livet ha sett ut i det medeltida Lysvik? Ja, allmänt var kyrkolivet reglerat från påvestolen. Mässa skulle firas. Det skedde på latin men prästen var skyldig att på folkets eget språk ge en kort utläggning av evangeliet och att läsa Fader vår, Ave Maria och de tio buden. Man skulle avlägga bikt minst en gång årligen. Styrningen från Rom var ändå inte större än att lokalförsamlingen hade en inte obetydlig självständighet genom att den hade egna organ för sockenangelägenheterna.

1500- och 1600talets kyrka och kyrkolov

När den katolska eran gick mot sitt slut hade också medeltidskyrkan tjänat ut. Det byggs en ny helgedom på en höjd längre söderut. Precisa uppgifter om när den uppfördes saknas, men det måste ha varit på 1500—talet. Bevarade protokoll om renoveringar sedermera upplyser om att det rörde sig om en timrad, spånklädd långhuskyrka. En vinkällare inrättades 1681 — lämningar av den finns kvar under marknivå. År 1697 anskaffades en ny altartavla. Tyvärr anges inte konstnärens namn. En minnessten utmärker platsen för denna kyrka.

Tiden då den nu omtalade kyrkan stod samman faller med reformationens genombrott och konsolidering i vårt land. Den förde med sig påtagliga förändringar ner på lokalplanet. Nu var det slut med helgonkult, pilgrimsvandringar och mässor på latin. Bibeln kunde avlyssnas på svenska. Utläggning av bibliska texter fick stort utrymme i gudstjänsterna. Predikstolen blev en ny och ofta ganska dominerande pjäs i kyrkorummet. Det fick också bänkar. Varje hemman hade sin särskilda bänk. Menigheten gavs möjlighet att själv vara aktiv, t.ex. genom att sjunga psalmer. Biktkravet. avskaffades. Allt detta hindrade ändå inte att katolska bruk och föreställningar länge levde kvar i folkdjupet.

Nytt kyrkbygge

Vid sockenstämma den 23 juni 1751 ”tilspordes socknemännen om deras kyrka behöfde någon reparation”. De svarade ”att som deras kyrka är gammal och mycket bofällig så behöfver hon nödvändigt byggas ånyo.” Frågan var hur detta skulle låta sig göra då församlingen var liten och fattig. För många församlingar i Värmland blev järnhanteringens uppsving på 1700-talet en gynnsam faktor. Brukskulturens ledande personer gav stora bidrag till kyrkbyggen. En av dem var patronen på Löfstaholms bruk i Lysvik, Reinhold Antonsson. Han skänkte 100 daler silvermynt. Arbetet kunde komma igång l753. Som byggmästare anlitades ”mäster Haller” som lett bl.a. uppförandet av Karlstads domkyrka. Men ekonomin fortsatte att vara ett problem. Till detta kom att oreda uppstod i räkenskaperna. Komminister Olof Wallbom misstänktes för oegentligheter och blev så småningom också dömd och avskedad. inte förrän 1762 kunde arbetet slutföras. Stora lån hade måst upptas. Situationen var bekymmersam. Då trädde nämnde Antonsson in på nytt och lämnade ytterligare 100 daler. Brukspatron Palmström på Stöpafors ville inte vara sämre utan lämnade 120. Det stora kyrkbygget var i hamn. Den högtidliga invigningen ägde rum den 27 oktober 1762.

Församlingen har omsorgsfullt vårdat sin kyrka med det vackra läget vid Fryken alltsedan dess tillblivelse. Det gamla tornet ersattes med ett helt nytt 1901 då rasrisk förelåg. Vid renovering 1932 33 tillkom tak—, kor— och glasmålningar av Tor Hörlin. Renoveringar har sedan genomförts 1972 och 1999 så att kyrkan nu svarar mot högt ställda anspråk ur såväl estetisk som funktionell synpunkt. Den är rikt utrustad med både äldre och yngre inventarier. Om dopfunten och altartavlan är tidigare nämnt. Bland äldre inventarier i övrigt märks ett timglas, en offerkista, en snidad träängel, en järnkrona, nattvardsservis i silver, en Karl XII-bibel, en större och en mindre kyrkklocka samt diverse tenn- och mässingsföremål. Av yngre inventarier kan nämnas kororgel, korkåpa, nattvardsservis i konstglas och flygel. Generösa gåvor av syföreningar och enskilda har möjliggjort mycket av detta.

Andlig väckelse

En kyrkas allra främsta prydnad är den gudstjänstfirande församlingen. Låt oss se hur församlingslivet gestaltat sig under det nuvarande Lysvikstemplets 250—åriga tillvaro. Det kan konstateras att kyrkan haft en stark ställning. En anledning till detta är en andlig väckelse som fick stor och varaktig betydelse. Den knöts i Lysvik nära till kyrkan i motsats till på de flesta andra håll. Väckelsen — som kallats den första värmländska folkrörelsen — bereddes av några norska lekmannapredikanter som kom över gränsen. De hade inspirerats av en förkunnare vid namn Hans Nielsen Hauge vilken satt djupa spår i Norges sentida kyrkohistoria. Han betonade vikten av att ta allvarligt på det personliga andliga livet och etiska handlandet. Det handlar om tre predikanter: Ole Guttormsen, Erik Slätmoen och Johannes Johansen. Ungefär samtidigt med att dessa inledde sin verksamhet återvände unga män från arbetsresor i Norrland där de mottagit livsavgörande intryck av den s.k. rosenianska väckelsen, som utgick från Carl-Olof Rosenius. Hans förkunnelse hade en tydligare evangelisk prägel. ”Nåd” var huvudordet. Också denna väckelsetyp hade predikanter, bl.a. Lars Pettersson och Per Persson, båda från Sunne. Med tiden kom de båda riktningarna att närma sig varandra med en dragning åt det evangeliska hållet.

Prästen i Lysvik väckelsens första tid — 1850—60-talet hette C.A. Leufstedt. Han höll sig försiktigt avvaktande till den nya rörelsen. År 1872 efterträddes han av Carl Juhlin, som var en varm vän av denna. Till och med blev han en av dess ledande personeri Värmland. Hans inställning och engagemang var avgörande för att den brytning som annars var så vanlig mellan kyrkan och väckelserörelsen uteblev i Lysvik. Det förekom att predikanter inbjöds att tala i kyrkan. Vid ett tillfälle hade så mycket folk mött upp att predikanten fick stå på ett bord vid norra ingången.

Däremot kom det till en brytning inom väckelserörelsen på 1880-talet. Den utlöstes av delade meningar om den centrala frågan om försoningen. Teologiskt används begreppen den objektiva och den subjektiva försoningsläran. Den förra fattar det så att synd och skuld skiljer människan från Gud. Hon räddas genom att Kristus tar synden och skulden på sig och ger sitt liv för att återskapa den förlorade gemenskapen. Enligt den sen are behöver Gud inte försonas, eftersmn han är kärlek. Det är människans sinne som behöver förändras, vilket sker när hon tar emot Kristus i sitt liv.

Den sistnämnda ståndpunkten intogs av P.P. Waldenström, som drev den med stor kraft och som också var en stor folktalare. Eftersom den stod i motsättning till den evangelisk-lutherska, som Hauge, Rosenius och deras efter- följare företrädde, var en brytning oundviklig. Störst blev denna i Närke och Värmland där den waldenströmska upp— fattningen vann åtskilligt gehör. I Lysvik fick schismen till följd att den 1863 bildade missionsföreningen splittradesi två. Den ena anslöt. sig till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), den andra till Svenska Missionsförbundet (SMF). Komminister Carl Juhlin försökte spela en medlande roll och hade respekt i båda lägren.

Ett utslag av detta var att man undvek att ha samlingar på högmässotid, ett annat att det första missionshusbygget kom till stånd så sent som 1911. I gengäld stod skolorna öppna även för SMF-föreningens möten i motsats till på många andra håll. Vid den tiden sorterade skolan under kyrkan.

År 1912 blev Lysvik eget pastorat efter att ha varit annexförsamling först till Sunne och därefter Från 1821 till Fryksände. Pastoratets förste kyrkoherde hette Isak Stake. Han var djupt rotad i evangeliskluthersk tro och bekännelse, samarbetade nära med Evangelisk-Lutherska Missionsföreningen och byggde med stark vilja och stor hängivenhet vidare på väckelsearvet. För att fostra de unga in i kyrkans tro och liv startade han en ungdomskrets. Under hans nära tre decennier långa tjänstgöring befästes kyrkans ställning. Lysvik gick t.o.m. under namnet ”Värmlands Kanaan” ute i stiftet!

Nutid

Än i dag är spåren från det förflutna tydliga. Det kyrkliga intresset och engagemanget märks i hög procentuell kyrkotillhörighet, god kyrksamhet, allmänt. bruk av de kyrkliga handlingarna, generösa kollekter och livlig körverksamhet — kyrkokören bildades redan 1883. Den gamla motsättningen och misstänksamheten mellan olika trosriktningar har ersatts av samarbete i god ekumenisk anda. Nya verksamhetsformer har naturligtvis blivit nödvändiga för att nå ut med budskapet i en ny tid och i ett samhälle, som förändras i allt snabbare takt. En både krävande och spännande utmaning.

En passus i förordet till boken Lysvik inför år 2000, utgiven av hembygdsföreningen och byalagen, lyder: "Kyrkan och religionen har alltid haft en stark ställning i bygden. Den nyrenoverade kyrkan är en symbol för vår bygd, varför vi valt den som vår omslagsbild.” — Kyrkan mitt i byn.

JARL ELTENIUS

Källor:

För mer information om Lysviks kyrka, se Svenska Kyrkans webbsidor.