Vålberga Brunn
Text: Gunnar Kvarnåsen
Ur: Värmländsk kultur, 2009:2
Ända sedan medeltiden var Vålberga källa känd för sitt hälsobringande vatten. Enligt historikern Erik Fernow anlades Vålberga brunn år 1770, men verksamheten kom igång på allvar 1781 då häradshövding Lanner och komminister Daniel Ekman blev tillsyningsmän. Brunnen fick samma privilegier som Medevi och Loka.
Från början var brunnsverksamheten inte särskilt omfattande. Mest var det lokalbefolkningen som liksom tidigare gick till källan. Men även en och annan vägfarande passade på att rasta där och dricka av det järnhaltiga vattnet, som beskrivs som lättdrucket, balsamiskt, klart och gott.
Det först byggda badhuset var inte så stort och brann ned i början av 1840-talet. År 1857 var ett nytt uppfört. Hela anläggningen bestod endast av detta badhus, som var 15 x 9 meter i två våningar jämte ett par mindre uthus. På nedre plan fanns en salong och fyra vilrum. Själva badverksamheten bedrevs på övre plan med en avdelning för män och en för kvinnor. Vattnet pumpades upp till tre grytor som var och en rymde 800 liter. Ugnarna var så stora att meterveden gick in så lång den var.
Vid Vålberga Brunn fanns ingen restaurang och inte heller logimöjligheter. Badgästerna bodde inhyrda i bondgårdarna i grannskapet. De fick också hålla eget hushåll utom på ett par ställen där det tillhandahölls pension. På närliggande Skönberga inackorderades ibland upp till 30 gäster. Mest var det värmlänningar som kom men även dalmasar och norrmän gästade brunnen. Somliga stannande någon dag, andra några veckor.
Badsäsongen var uppdelad i två terminer. Den första pågick från början av juni till början av juli, den andra från mitten av juli till mitten av augusti. Det fanns kapacitet för 60 gäster per termin och antalet bad kunde vara närmare 200 per dag. Brunnsrörelsen gav arbete åt ett 30-tal personer under badterminerna. Badgästerna kom med hästskjuts eller, om de var långväga, med båt till Skönberga brygga där de möttes av Vålbergas skjutskarl som med förspänd blankpolerad vagn körde dem till inkvarteringen. Med vagnen gjordes också dagliga turer för att hämta upp gästerna.
I badhuset kunde man välja mellan olika slags bad. Det tillhandahölls gyttjebad, tallbarrsbad, enrisbad, myrstacksbad och saltbad — allt under uppsikt av brunnsläkaren. Gyttjebadet ansågs särskilt helande, framför allt för gikt och reumatisk värk. Gyttjan som var kolsvart togs upp direkt ur källan och bereddes genom att först torkas på tegelpannor och därefter finmalas i en handkvarn. Uppblandad med det järnhaltiga vattnet och med tillsats av lite olja gneds leran in på det onda stället. Sedan skulle man vila ett par timmar för att avsluta med en varm dusch. År 1859 kostade ett gyttjebad 20 skilling.
Det berättas att många som anlänt nästan invalidiserade och på kryckor efter genomgången kur kunde gå och lämnade kryckorna i ett av uthusen. När verksamheten upphörde i början av 1920—talet räknades de till omkring två hundra som alla eldades upp.
I ett särskilt ”dreckeshus" samlades gästerna för att "dricka brunn”. Här umgicks man i gemytliga former, livade måhända av det balsamiska, goda vattnet.
Anläggningen är sedan länge jämnad med marken men källan är kvar.
GUNNAR KVARNÅSEN,
hembygdsforskare och f.d. avdelningcdirektör vid Länsstyrelsen i Linköping.